”Fy fan vad jobbig han är” – en text om jobbiga kollegor och vem som sitter på lösningen.

Disclaimer: Den här texten handlar inte om några specifika personer eller någon specifik verksamhet. Den handlar om allmänna beteenden som nog kan finnas överallt. Om du vill kan du sätta in ”en jobbig granne”, ”en jobbig svärmor”, ”ett jobbigt syskon”, ”en jobbig förälder i föräldrakooperativet” – det spelar i sig ingen roll. Huvudpoängen i denna artikel är att du får det du väljer att stå ut med – you get what you put up with. Med detta sagt kan vi gå vidare i texten.

Öppningscitatet i rubriken ovan skulle även kunnat vara ”fy fan vad han babblar”. Eller ”varför är hon så väldigt negativ hela tiden?”. Eller ”nej för fan, du kan inte be hen om det, då blir det aldrig gjort”. Eller ”….”. Ja det kan ju handla om i stort sett vad som helst så länge det handlar om en kollega (eller svärmor, eller syskon, eller granne, eller… ja, vem som helst) som du irriterar dig på av eller annan anledning.

Jag tror att jobbiga kollegor har funnits sen vi som människor utvecklade konceptet ”kollega”. Högst troligt även innan dess, men då kallade vi det bara något annat. Men jobbig som fan var hen. Ibland kanske du är en jobbig kollega. Jag är rätt säker på att jag ibland kan vara en jobbig kollega.

I den här texten tänkte jag uppehålla mig vid två varianter av jobbiga kollegor; de är jobbiga på olika sätt, men likväl jobbiga. Båda får i texten vara män men jag lovar dig – de hade lika gärna kunnat vara kvinnor. Jobbiga kollegor är inte genusbundet – det är universellt.

Den första kollegan är Bengt. Bengt gillar att snacka. Om allt möjligt. Högt och lågt. Det viktiga för Bengt är att snacka. Därför kommer han gärna in på ditt rum (om du nu inte har rum på din arbetsplats kan du bara byta ut ”rum” mot det du tycker är lämpligt) och snackar lite. Eller ja, lite och lite. Bengt snackar mycket. Det tar liksom aldrig slut. Hur många gånger har Du inte suttit där och tänkt ”Men för i helvete människa, läs av rummet – ser du inte att jag har annat göra!”, för att sedan nicka lite instämmande i det Bengt just sagt.

Den andra kollegan är Anders. Anders är bitter. Varför är något oklart men det verkar rätt ofta som att Anders inte tycker att livet blev som han hade tänkt sig. Anders är heller inte blyg med att dela med sig av sin bitterhet och negativitet. Ibland är det privata grejer (”tråkig fritid”, ”jobbig exfru”, ”dryga ungar”, ”värk i knät”) men rätt ofta är det jobbrelaterat (”chefen fattar ingenting”, ”det här förslaget är skitdåligt”, ”har ni hört att nu ska dom…”, ”jag fattar inte hur jag ska hinna göra det här också”). Finns det minsta lilla negativa aspekt på något, det kan vara så litet att det krävs ett mikroskop för att se det – så nog fan hittar Anders det och kan gå på under hela rasten om det. Du och övriga kollegor tycker förstås att det är jobbigt att behöva lyssna på Anders negativa utläggningar. Otaliga är de tillfällen du har suttit och tänkt ”Men för i helvete människa, läs av rummet, det är ingen som vill höra på ditt negativa tjat dag ut och dag in”, men istället klämmer du ur dig ”ja, det verkar ju lite jobbigt”.

Bengt och Anders kollegor brukar ofta prata om dem. Alltså inte med dem – om dem – om att de är jobbiga. På något sätt är det som att alla väntar på att någon ska säga ifrån, säga något. Eller att chefen kanske ska göra något. Det på något sätt som att kollegorna, för att parafrasera underhållaren, husfilosofen och föreläsaren Klas Hallberg, inte anser att de är inblandade i sin egen situation.

Nu blir det kanske lite jobbigt, men håll ut, det finns en väg framåt till slut. Nu kommer nämligen en dryg självklarhet. En obehaglig sanning.

Du är en medskapare. Du är en möjliggörare. Du är i allra högsta grad inblandad i din egen situation.

Det finns ett lika provocerande (för en del) som självklart uttryck i boken Please Lie To Me (https://www.amazon.com/Please-Lie-Thompson-Barton-White/dp/0692996974): ”You get what you put up with”.

Sug på den: You Get…What You… Put Up With. Du får (stå ut med) det du tolererar, kanske man skulle skriva på svenska.

Alltså, så länge du nickar instämmande i det till synes aldrig sinande snackflödet . Så länge du ger lite medömkande bekräftelse av gnället. Så länge du inte säger ifrån.

Så. Kommer. Det. Att. Fortsätta. Det. Tar. Aldrig. Slut.

You get what you put up with.

Nu förespråkar jag inte att du ska bli otrevlig mot dina jobbiga kollegor, det är sällan (aldrig) en bra lösning. Jag förespråkar att du ska vara ärlig med vad du känner och varför du känner som du känner.

”Men tänk om Bengt blir ledsen om jag säger ifrån”. Eller arg. ”Tänk om Anders kommer att hata mig om jag säger vad jag tycker”. Ja, tänk om.

Men tänk om det inte är Bengts eller Anders reaktioner du är rädd för. Tänk om, och var ärlig mot dig själv nu, det är rädslan för att du inte ska kunna hantera deras reaktion som du är rädd för. Tänk om den du vill skona genom att tiga still inte är den jobbiga kollegan – utan faktiskt dig själv. Vad är det egentligen du är rädd för när du väljer att stå ut med gnället. Dag ut och dag in.

Och tänk om den du är arg på egentligen inte är kollegan, utan dig själv. Tänk om du är arg på dig själv för att du inte står upp för hur känner och därmed förringar och förminskar dina egna behov. Dag ut och dag in. Man kan ju bli förbannad för mindre.

Jag tänker inte ge några specifika råd om hur du kan/bör/ska hantera Bengt eller Anders – eller någon annan kollega som du av olika anledningar tycker är jobbig, slarvig, oprofessionell, oansvarig eller vad det nu kan vara. Jag lämnar dig istället med två generella tips.

1.      När du äntligen bestämmer dig för att ”säga ifrån” så gör det med ett tydligt JAG-budskap, med fokus på kollegans BETEENDE (inte på kollegan som person), DINA känslor och DINA behov. Det brukar gå bra.

2.      Om du bestämmer dig för att tiga still så kom ihåg: You get what you put with. 

You are the master of your fate, 
You are the captain of your soul.

Nu är det kanske lätt att tänka att det inte alltid är så lätt att säga ifrån. Det finns en mängd olika anledningar till varför du väljer att inte säga något till kollegan. Hen kanske är din överordnade. Hen kanske har ett socialt, ekonomiskt och/eller kulturellt kapital som du riskerar att inte få komma åtnjutande av om du säger ifrån. Hen kanske har blivit jättearg vid andra tillfällen när någon har sagt ifrån. Hen kanske börjar gråta eftersom hen är känslig och har det jobbigt just nu. Ja, kort och gott så kan det finns hur många anledningar som helst till att inte säga ifrån. Så är det. Det kan alltså vara jättesvårt. Inget snack om det.

Men! Det är också ett ofrånkomligt, galet enkelt, faktum att om du inte säger något så kommer det inte att bli någon förändring. Punkt.