Snälla, ljug för mig (del 1)

Jag fick en bok tillsänd mig på fredagen. På söndagen hade jag läst klart den. Det är en bedrift för en småbarnsförälder. Jag är lika taggad av innehållet som jag är provocerad. Taggad för att det finns mycket bra att hämta. Det frigörande i tanken om det ”det egna valet”, det fina i 100 % ansvarstagande och det banala i ”ärlighet varar längst”. Provocerad för att bokens enkla budskap skrämmer mig på ett känslomässigt plan. Det otäcka med ”det egna valet”, det skrämmande med ”100 % ansvarstagande” och det banala ”ärlighet varar längst”.

Not till läsaren: i texten använder jag (artikelförfattaren) ibland jag/mig som ett universellt jag (vilken person som helst, människan) och du/dig som en universellt annan. När jag menar mig (artikelförfattaren) markerar jag det på samma sätt som i denna mening.

Boken heter Please Lie to Me (https://www.amazon.com/Please-Lie-Thompson-Barton-White/dp/0692996974) och är skriven av Thompson Barton med Don White. Den är uppdelad i tre delar och börjar i det de kallar Den vanliga överenskommelsen (eng. ”The usual agreement”). Upplägget är löpande text i kombination med sidor med korta textsnuttar som funkar som citat, t.ex. ”Most of us are chronically afraid of one another”.

I korthet går Den vanliga överenskommelsen ut på att vi ljuger (vita lögner), håller inne med vad vi tycker (withholding) och låtsas oss genom vardagen. Det är en del av en tyst överenskommelse som kan vara:

• Jag frågar inte dig vad du håller inne/tillbaka, om du inte frågar mig.
• Jag berättar inte vad jag tycker, om du inte berättar vad du tycker, och jag frågar inte dig vad du verkligen tycker om du inte frågar mig vad jag verkligen tycker.

”The Usual Agreement is the way we normalize and institutionalize pretending”

Alltså, vi drar vita lögner, lindar in, håller tillbaka och vi låtsas. Varför?

RÄDSLA

Vi är så rädda för vad öppenheten, ärligheten, tydligheten, det raka, det ovadderade, ska föra med sig för oss att vi väljer lögnen, otydligheten, tillbakahållandet och det kostar oss tid, energi – och pengar. Vi är dessutom övertygade om att våra vänner, kollegor, chefer, partners, män, fruar och så vidare, inte kan hantera sanningen. Men kanske är det jag som inte kan hantera min rädsla.

Boken utgår från tre grundläggande behov – och tre tillhörande rädslor:

1. Vi har alla ett behov av att känna oss betydelsefulla (signifikanta) – och vi är alla rädda för att känna oss ignorerade, betydelselösa.
2. Vi har alla ett behov av att känna att vi kompetenta – vi är alla rädda för att känna oss förödmjukade, inkompetenta.
3. Vi har alla ett behov av att känna oss omtyckta – och vi är alla rädda för att bli avvisade, ej omtyckta.

Jag kanske sitter på ett möte och känner väldigt starkt att jag inte håller med om det som sägs, men jag väljer att hålla inne med min åsikt av rädsla för att bli avvisad om jag faktiskt säger vad jag tycker. Kanske brottas jag även med inre tvivel om min egen kompetens och vill inte riskera förödmjukelsen i att eventuellt ”få fel”. Jag väljer tystnad och bär samtidigt med mig den obehagliga känslan som kommer att inte stå upp för min åsikt. Jag börjar kanske till och med skuldbelägga mig själv i mitt eget huvud ”varför är jag så feg…”.

Eller, kollegan kommer och ber om min ärliga åsikt om hens insats på en föreläsning. Jag tycker egentligen att insatsen lämnade en del i övrigt att önska, men jag är rädd för vad som ska hända om jag säger det så jag bestämmer mig för att kollegan inte kan hantera sanningen och så levererar jag något svepande omdöme och undviker ögonkontakt. (BTW, kollegan förstår förstås av det svepande omdömet och bristande ögonkontakten att jag egentligen inte tyckte att insatsen var så bra, men som en del i Den vanliga överenskommelsen tack hen bara och säger kanske ”men vad kul, tack” och går därifrån med en obehaglig känsla av att blivit utsatt för en lögn).

Så, rädslor av olika slag gör att vi ljuger, håller tillbaka och låtsas. Här är några av de saker vi (vi som i människor i allmänhet):

• jag låtsas att jag lyssnar på folk när jag egentligen inte gör det.
• jag låtsas att jag är intresserad när jag egentligen inte är det
• jag låtsas att jag bryr mig, fast jag egentligen inte gör det – och jag låtsas att jag inte bryr mig, fast jag egentligen gör det
• jag låtsas att jag inte känner mig sårad, fast jag egentligen gör det
• jag låtsas att jag tycker om att bo där jag bor
• jag låtsas att mitt liv är perfekt

Listan i boken är lång och jag som läser den kan testa mig själv och se vilka ”jag låtsas…” jag kan (om jag är riktigt ärlig mot mig själv) kryssa för. Redan här tyckte jag (artikelförfattaren) att blev lite jobbigt. Testa gärna själv, du behöver ingen lista. Om du vill mjuka upp det hela lite så börja med ”Ibland låtsas jag, inför mig själv och andra, att…”, bestäm dig för att komma upp till minst tio ”Ibland låtsas jag…”. Fundera på hur det känns, fundera på varför du låtsas. Vad är det Du är rädd för?

• Ogillande?
• Att bli påkommen?
• Förödmjukelse?
• Att bli avvisad?
• Att vara ”ute”, inte ”inne” (att inte få vara med)?
• Att bli ignorerad?
• Att vara en förlorare?
• Att förlora jobbet?
• Att misslyckas i livet?

Så, det var en genomgång av Den vanliga överenskommelsen. Våra rädslor (såväl medvetna som omedvetna) gör alltså att vi väljer lögner och att i någon mening leva i en låtsasvärld, men som författarna skriver:

Real problems get solved when

people solving them get real.

I nästa del 2 av den här artikeln tänkte jag ta mig an Den nya överenskommelsen.

Länk till boken på Amazon: https://www.amazon.com/Please-Lie-Thompson-Barton-White/dp/0692996974